progeliprog

Det här är en ojämn skiva. Kor och gott. Det stod i skivhyllan tämligen länge innan jag verkligen tog mig an den.
På många sätt är det en mycket bra skiva, med många höjdpunkter och en del punkter som når liiite lägre. För att vara helt ärlig så tog det mig väldigt lång tid innan jag började uppskatta den på riktigt. I början tyckte jag inte ens om den. Och min käre kollega Axel, forstod inte alls varför. Men jag har väl "fått upp ögonen" kan man väl säga. Men jag är inte helt och hållet övertygad ännu.

Själva källan till min misstro mot skivan kommer redan i öppningsspåret.
"Golf Girl" verkade till en början löjlig. Med nästan patetiskt enkel och banal text. Detta färgade väl ganska mycket mitt tycke om resten av skivan också, tyvärr. Men även denna låt växte. Jag tycker förvisso fortfarande att det verkar lite tötnig. Men det finns en viss charm i det nu. Den är väldigt Brittisk, fantastiskt anspråkslös, men charmerande på något sätt.

Andra spåret däremot, är en av höjdpunkterna.
"Winter Wine" fångade mig direkt. Sångmelodin är helt fantastisk. Atmosfären är nedtonad, nära melankolisk, men hela tiden med en positiv strimma. Det som gör låten är antagligen hur musiken och lyriken fungerar tillsammans. Texten är klockren till känslan. En helt fantastisk låt. Nu höjs skivan ganska högt med tanke på inledningslåten!

Men... så sänks alltihopa igen, ner i en djup, djup dal.
"Love to love you" är en dålig låt. Så är det bara, en dålig låt. Det töntiga från "Golf Girl" återkommer, men utan den lilla unsen charm. Här blir det faktiskt bara banalt. Det här drar ner skivan, kanske lite för långt ner.

Spår fyra är bättre än "love to love you"
"In the land of grey and pink" finns det inte så mycket att säga om. Den är väldigt mycket bättre än föregående spår. Men fungerar inte som den igångkickare som man hade kunnat önska efter en sådan "Downer". Tron på skivan är inte direkt på topp.


MEN! så kommer klimax, den slutgiltiga räddningen. LE GRAND FINALE!
Här börjar strapatsen, resan ner till en behaglig underjord.
"Nine feet underground" är en sanslöst as-bra skapelse. Den är precis vad den låter som, en resa till underjordens förorter. Sakta krälar vi genom sten, sand, lera, Keyboardsolos, gitarrer, jord, trärötter och tvärflöjter. Och det är helt magnifikt! En otroligt härlig blandning mellan ovan nämnda element, tempot är varierande och medryckande i detta närmare 23-minuter långa stycke. I sanning ett mästervärk.

Inom Prog-rock är konceptlåtarna och "The epics" en stor del. Prog-rocken bygger ofta på helheter på skivorna och låtarna. Ja, typ något i den stilen. Och "In the land of grey an pink" saknar den där helhetskänslan som gör så mycket, iallafall för mig, som lyssnare.
Det är en spretig skapelse med höjdpunkter och lågpunkter. Inte någon favoritskiva direkt. Pop-inslagen är ibland lite för mjäkiga. Och det fångar mig inte riktigt.
Jag vet att det hela låter ganska snobbigt. Men, tja, tidigsjuttiotals-pop från England är kanske inte världens mest givande musik?
Men det händer under loppet av den här skivan, att håret på mina armar ställer sig upp och jag njuter till fullo.

En skiva lätt värd att äga!

/Erik "Hatt" Bergsten

Oj oj oj! Dags för ett livealbum! Inte med vilken grupp som helst förstås. Det är ju King Crimson vi pratar om!
Och med alla deras studioalbum som inte gjort annat än imponerat, så borde väl deras liveskiva från 1974 inte vara annat än imponerande! Eller? Det är alltid läskigt att köpa liveskivor, för det kan ju vara så dåligt att man inte kan lyssna på bandet på flera månader efter.

Men ta det bara lungt! Den här skivan är verkligen inte någon besvikelse! Bra ljudbild, bra prestationer från samtliga bandmedlemmar (Robert Fripp, John Wetton, Bill Bruford och David Cross) och ett riktigt bra urval av låtar bla.
Larks´ tounges in aspic, Exiles, Fracture men framförallt deras absolut bästa stycke någonsin: Starless!

Skivan börjar med "Walk on ...no pussyfooting" som verkar vara nåt de komponerat ihop för just den här stunden (den finns inte på deras studioalbum) och övergår väldigt snart till "Larks´ tounge in aspic". Pang! Och skivan har smällt igång! Man vet redan nu att detta kommer nog vara ett av de bättre livealbum man hört.

Efter några ösiga minuter är man helt uppe i varv. Det är därför skönt att de valt att lägga den väldigt stilla och kännsloladdade "Exiles" i mitten av skivan. Det är nu man kommer fram till att man älskar David Cross. Han är mannen med fiolen och det av den anldeningen av att han helt enkelt är grymm när det gäller att spela på den. När dessutom Fripp´s mellotron börjar spela och Wetton börjar sjunga är det inte långt till gråten! Det är riktigt bra!

"21st Century Schizoid Man" från deras episka debutalbum är också med. Tyvärr är det just det spåret som kan kallas skivans svaga spår. Det är mest för att Wetton inte riktigt klarar av att sjunga som Greig Lake gjorde på orginalet (Inget ont om Wetton, det är bara Lake som är så makalöst bra) och dessutom får de inte riktigt till den lite råa ljudbilden som finns på studioversionen. Men men, man kan inte få allt.

Sista spåret "Starless" är defenitivt höjdpunkten på skivan! Man kan beskriva det med ett ord: "Gåshud". Den som hört studioversionen från "Red" kommer inte bli besviken. Inte det minsta. Allt finns där. Wow.

Om jag hade sammanfattat det hela hade jag förmodligen skrivit att detta är en av de absolut bästa liveskivorna som jag hört och att de som gillar King Crimson´s musik kommer garanterat älska den här skivan!
Men jag tänkte inte sammanfatta det hela. Bara uppmana lite:
King Crimson - USA. HÖR DEN!!!

När man nämner Prog-rock är ofta inte Supertramp det första man kommer att tänka på. De var med och skapade Art-pop:en. Men faktum är att, måhända var det inte särskilt ”prog” men om något så var det Progressiva. ”Crime of the Century” kan närmast liknas vid ”Dark Side of the Moon” i det avseendet att dess tema talade till den växande generationen. I texterna tas ofta det lite bortskämda, förväntansfulla tankesättet upp. Att bara alla lyssnar så kommer allt gott till en om man väntar. Allt blir bra även för en drömmare.

Rent musikaliskt är skivan mycket uppfriskande, med som nämnt, det lättilgängliga popkänslan. Låtarna är ofta mycket smittsamma och man frestas ofta till att stämma med i sången. Men det finns även det väl atmosfäriska, en helhet som ofta saknas i pop-svängen (inte alltid, men alltför ofta). Det som gör skivan progressiv på det ”icke-proggiga” sättet är den ganska rena ljudbilden och främst utelämnandet av en Mellotron. Mellotronen som ofta är synonymt med Progressiv-rock. Detta gör kanske skivan till en gnutta mer slätstruken, men inte för en sekund mer tråkig. Det är en gripande skiva som på ett, nästan paradoxalt peppande vis, presenterar och förklarar de svårigheter och de mentala kriserna som man som ungdom ofta utästts för.

Skivan inleds ganska mörkt, med ett VÄLDIGT ensamt munspel som antyder en MYCKET intensiv ensamhet. Detta följs upp, på ett lite lättare plan och känslan blir inte lika stark, utan mer hanterlig.

”School” är titeln på detta första spår och direkt får vi höra Roger Hodgson och Richard Davies på ett snyggt sätt dela på det vokala. Där Roger Hodgson står ut, med sin ljusare sångröst som min favorit.

”School” går över i ”Bloody Well Right”. Detta är skivans svagaste spår. Egentligen en mycket bra låt. Men ibland resterande låtarna är den nivån svagare, men behövs absolut för den helhet som skivan skapar.

”Hide in Your Shell” är skivans tveklöst bästa låt. Från början med det ensamma elektroniska pianot, ända fram till sista tonen är det en njutning. Roger Hodgsons lyrik och vokalik är förstklassig. Helt enkelt skitbra!

Ja, jag pallar egentligen inte gå igenom alla låtar såhär. Och egentligen är det inte någon anledning. Som nämnt förut, är detta en helhetsskiva och låtarna gör sig absolut bäst tillsamans. Men bara för att följer här en låtförteckning:
1.School
2. Bloody Well Right
3. Hide in Your Shell
4. Asylum
5. Dreamer
6. Rudy
7. If Everyone was Listening
8. Crime of the Century

Så, för att avsluta det hela: Att inte skaffa den här skivan, vore århundradets brott mot musikvärlden!
//Erik Bergsten

Emerson, Lake and Palmer (ELP) är ett av de största proggbanden i historien och släppt skivor av varierande kvalité. Men som samlare av progressive rock brukar man räkna de fem första skivorna som de bästa. Trilogy var deras tredje och enligt mig deras absolut bästa. De andra är förvisso, även de, helt vansinnigt bra. Deras stil är komplex med varierande rytmer och toner till miljoner. (Väldigt häftigt, med andra ord) Risken med det hela är att det ibland blir lite mycket. Alla toner får inte plats att bearbetas i huvudet. Speciellt inte till så högt tempo. Så det krävs ju att man är på ett visst humör.
Trilogy är enligt mig den av deras skivor som är lättast att lyssna på utan att för den sakens skull bli för slätstruken och banal. Den är helt hissnande ändå.

Keith Emerson - Keyboards av diverse slag.
Carl Palmer - Galen trummis
Greg Lake - Vacker sång och bas

1 "The endless enigma (part one)" Låten börjar märkligt med nått som låter som ett ufo och en märklig trumtakt. (Det är lite svårt att förklara, men det är i alla fall mycket intressant) Låten drar igång och Emersons fingrar slår snabbt över tangenterna. Efter en kort stunds ös går låten över i nått som låter som slags rockballad med Lakes vackra stämma i fronten.

2 "Fugue" föregående låt smälter fint in i den här som helt enkelt är ett litet, men vackert pianostycke med Emerson.

3 "The endless enigma (part two)" Fortsättning på den förra fast lite häftigare. Fler specialeffekter och mer dramatik.

4 "From the beginning" En enkel men fin gitarrballad av Lake. Vissa kanske tycker att det är synd att avbryta det häftiga öset från Emerson, med en vanlig ballad. Men jag tycker att det är ett skönt avbrott. Dessutom är det en bra ballad.

5 "The sheriff" Skithäftig låt med lite western-style. Rolig text och en härlig och ganska enkel rytm. På slutet av låten hör man ett pistolskott och låten går över i ett kort men snabbt western-keyboard solo.

6 "Hoedown" Det första man tänker när man hör den lite larmaktiga inledningen på låten är "Oj, här kommer det nog bli ös" Och tänk så rätt man har. Hoedown är ett fenomenalt keaboardsolo med en vass takt. Hela låten är instrumental och tappar inte öset nånstans. Här och där slänger han in några rader ur nått välkänt klassiskt stycke. Verkligen en av ELP´s största höjdpunkter.

07 "Trilogy" Världen är bra konstig ibland. För mig är det så helt sanslöst självklart att det här är ELP´s bästa skiva. Och ändå är den helt förbisedd av de flesta. Lika så är det med den här låten. Pratar man om skivan Trilogy, så pratar man nästan uteslutande om "Hoedown", "From the beginning" eller "The endless enigma". Titelspåret är i stort sett helt bortglömt fastän det är så överlägset bäst.
Skivan börjar lite balladaktigt och Lake´s vackra röst är som smör för öronen. Efter några minuter övergår låten i ett vilt jam. Och då menar jag vilt som vansinnigt och nästan okontrollerat! Ljud överallt och rytmer som man bara kan försöka hänga med i. Rätt som det är hör man hur Emerson spelar samma melodi som Lake just sjöng, på en av sina många klaviaturer. Jag vet att det kanske inte är helt ovanligt att man gör så, men det blir på nått vis en slags extas just med den här melodin som är så vacker i allt stök av rytmer och andra märkliga ljud. Det blir en helt underbar och ivägsvävande känsla.
Jag älskar den här låten och tycker lätt att det är det bästa ELP någonsin gjort.

08 "Living sin" är cool. Det är rätt rockiga riff och relativt enkel låt att hänga med i. Lake´s röst är också den på topp. Jag tror de valde att lägga den här lite mer enkla rocklåten efter "Trilogy" för att skapa nått slags avbrott och lugna nerverna på sina lyssnare. Men jag själv hade gärna sett låten lite tidigare på skivan. Kanske redan efter "From the beginning". För nästa låt är egentligen en så bra neddämpare i sig.

09 "Abaddon´s bolero" Instrumental och lite lätt "marscherande" låt. Den växer också lite grann i ljudbilden under låtens gång. Men aldrig så pass att det blir nått riktigt ös. Och det gör de rätt i, då låtarna annars varit ganska ösiga. Risken är att det hade blivit för mycket. Därför är den här en så pass bra avslutare som den är. Med ett visst lugnt kan man nu börja ta till sig skivan som man just hört.
Och hade det inte varit för att "Living sin" kom in mellan "Trilogy" och den här låten så hade kontrasten mellan ELP-stök och lugnet som utbryter här blivit större och häftigare.

Trilogy är inte bandets mest omskrivna skiva, men den är helt otroligt bra. Jag blev helt tagen när jag hörde den första gången. Och jag hoppas att fler kom att mer ge skivan en chans och kanske uppskatta den lika mycket som jag.

// Axel Isakzon

"Snow Goose" var en skiva jag hört väldigt mycket gott om när jag köpte den och jag väntade mig nått stort från den. Men om sanningen ska fram blev första lyssningen lite av ett "Ähh, det var väl inget speciellt". För det första är hela skivan instrumental och redan då är det väldigt svårt att hänga med hela skivan ut. För det andra så upprepar den sig vid ett antal tillfället. Lite grann som att få höra samma spår tre gånger under samma skiva. Så, nej, helt nöjd var jag inte.

Men har man väl köpt skivan så måsta man väl lära sig att uppskatta den. Och det har jag lärt mig. Snow Goose är en karamell som man måste suga lite längre på för att uppskatta.

Skivan är dessutom inspirerad av Paul Gallico´s roman med samma namn. Och jag tror att det hade gjort saken ännu mer intressant om man läset boken innan man hör skivan.

Bandet:
Andrew Latimer: "Sång", gitarr och flöjt
Peter Bardens: Keaboards
Andy Ward: Trummor
Doug Ferguson: Bas

1 Great March. Skivans öppningsspår är långsamt och lite läskigt. Fyller en med förväntan.

 

2 Rhayader. En glad och svängig låt med Latimer´s flöjtspel i focus. Otroligt lättlyssnad och det enda spåret som hade gått att höra utan resten av skivan. Tonar ut lite lugnt.

3 Rhayader goes to town. Lite lustigt, för vi har precis hört en relativt ösig låt som saktade in på slutet. Nu tror man att man ska få höra nått med mer lugnt tempo. Men Barden kickar igång en lika snabbt med ett snabbt och skitfränt keyboardriff som sakta övergår i Latimers gitarr.

4 Sanctuary. Ett vackert spår men som dessvärre går en ganska obemärkt förbi.

5 Fritha. Samma stil som förra låten. Dessa två är dock väldigt viktiga för skivans helhetskänsla.

6 The Snow goose. Skivans vackraste och även Latimers vackraste gitarrsolo. En lugn men ändå glad låt. Det finns egentligen inte mycket mer att säga. Allt med den här låten är perfekt. Och den övergår snyggt till...

7 Friendship. Ett lite märkligare spår på skivan. En blandning av blåsinstrument är i focus och spelar en glad melodi. Inga trummor och ingen bas hörs. Annorlunda men lättsam. Melodin de spelar är återkommande under skivan och knyter ihop alltihop väldigt fint.

8 Migration. Nu går skivan in i den lite mer allvarliga delen. Låten i sig är väldigt bra men lämnar en ganska oberörd. Det viktiga är den fina övergången till nästa låt.

9 Rhayader alone. Jättesorgsen låt. Precis som titeln anger handlar den här nog om ensamhet.

10 Fligth of the snow goose. En smått smygande keyboardslinga växer i öronen på en och efter några sekunder expolderar den i ett fyrverkeri av toner och rytm. Vackert och glatt gitarrspel.

11 Preparation. Variant av Friendship men med andra instrument. Övergår snart i det märkligaste på hela skivan. Bardens keyboards spelar lugnt och lite "blipp-bloppigt" och dessutom enformligt på ett läskigt sätt. Det blir en slags dimma av ljud. Dessutom smyger rösten av en sjungande kvinna in. Och inte är det en glad sång. Den är miserabel och man förstår att nånting har eller kommer hända.

12 Durnkirk. Skivan fortsätter i de vemodiga spåren och blir nu lite mer ödesmättad med Ward och Fergusson som spelar en enkel och smått millitärisk rytm. Den byggs sakta upp av andra instrument. På det får vi även en gitarr och ett på par keaboards som spelar som om de vet att de går mot en säker död. En millitärisk trumpet och pistolskott. Det bara växer. Efter tre minuter av svettig spänning och väntan på nått når vi klimax och allt exploderar. Tempot bytar och blir mer flyktigt. Jag tror att första delen av låten är inför en stor strid och sista delen av låten är striden. Skithäftigt!

13 Epitaph. Snygg övergång. Detta är en variant av Preparation fast utan kvinnans sjungande. Låten tonar ut tillsammans med kyrkklockor.
Redan här skulle skivan ha kunnat sluta. Men Camel är ingen grupp som lämnar sina lyssnare med vemod i tankarna. Det bästa har för den delen inte kommit än.

14 Fritha alone. Efter skivans första tystnad (som aldrig varit mer effektfull på en skiva) hör vi ett piano som spelar samma ensliga mellodi som i Rhayader alone.

15 La princesse perdue. Precis som Fligth of the snow goose kommer den här låten insvävande fast med fioler (eller dylikt) istället för Bardens keyboards. Låten fortsätter som Flight of the snow goose en liten stund. Sen spelar de nån ton man känner igen och man får en känsla av att man kanske kommer få en repris av titelspåret. Och visst är det det fantastiska gitarrsolot i Snow goose som kommer tillbaka. Gåshud vandrar över armarna då Camel vänder den vemodiga klumpen man hade i halsen för två låtar sen till en otrolig glägje. Det låter kanske rätt fånigt, men man blir helt varm innombords. Man blir lycklig igen.

16 The great marsh. Man knyter ihop säcken med en repris på öppningsspåret. Det slutar som det började. Konstnärligt, mycket konstnärligt.

Att läsa den här analysen säger en kanske inte så mycket egentligen mer än att skivan verkar helt klart hörvärd. Den är spännande då man känner så tydligt att det är nån form av historia som de spelar. Det händer nått. Vilka är Rhayader och Fritha? Vad är så speciellt med denna Snow Goose? Och vad är det dom krigar om i Durnkirk? Det är mycket man bara kan gissa sig till då skivan saknar texter. Men det är också lite av det som gör skivan så utmanande.
Man jobbar mycket med olika känslor för att förtydliga historien. Det läggs ner mycket möda på alla övergångar mellan låtarna för att förstärka helheten. Även repriserna är väldigt väsentliga för att det ska funka. Och jag måste säga att efter att ha funderat och analyserat skivan så är det här helt klart Camels mest genomtänkta skiva och lämnar en med en varm känsla av glädje. Det var 40 väl spenderade minuter av mitt liv i alla fall.

// Axel Isakzon

Här ska det inom kort proppas in massor med matnyttig prog, för de vetgiriga. Samt för de som är för kloka för mainstream musik!

För att ni ska få någon uppfattning om var vi står kommer tre givna prog-klassiker som ett smakprov på vad som komma skall:

Genesis - Selling England by the Pound - Ett av de största mästerverken någonsin.



Pink Floyd - Wish you Were Here - Alla tiders bästa skiva, alla kategorier.


KIng Crimson - In the Court of the Crimson King - Enligt många en av de första riktiga progalbumen. Ett mästerverk i melankoli och mellotronisk atmosfär.



Det här är vad som väntas, och mycket mer därtill på progeliprog.blogg.se.
Hjärtliga hälsningar:
Erik "hatt" Bergsten
Axel "Batman" Isakzon