progeliprog

Oj oj oj! Dags för ett livealbum! Inte med vilken grupp som helst förstås. Det är ju King Crimson vi pratar om!
Och med alla deras studioalbum som inte gjort annat än imponerat, så borde väl deras liveskiva från 1974 inte vara annat än imponerande! Eller? Det är alltid läskigt att köpa liveskivor, för det kan ju vara så dåligt att man inte kan lyssna på bandet på flera månader efter.

Men ta det bara lungt! Den här skivan är verkligen inte någon besvikelse! Bra ljudbild, bra prestationer från samtliga bandmedlemmar (Robert Fripp, John Wetton, Bill Bruford och David Cross) och ett riktigt bra urval av låtar bla.
Larks´ tounges in aspic, Exiles, Fracture men framförallt deras absolut bästa stycke någonsin: Starless!

Skivan börjar med "Walk on ...no pussyfooting" som verkar vara nåt de komponerat ihop för just den här stunden (den finns inte på deras studioalbum) och övergår väldigt snart till "Larks´ tounge in aspic". Pang! Och skivan har smällt igång! Man vet redan nu att detta kommer nog vara ett av de bättre livealbum man hört.

Efter några ösiga minuter är man helt uppe i varv. Det är därför skönt att de valt att lägga den väldigt stilla och kännsloladdade "Exiles" i mitten av skivan. Det är nu man kommer fram till att man älskar David Cross. Han är mannen med fiolen och det av den anldeningen av att han helt enkelt är grymm när det gäller att spela på den. När dessutom Fripp´s mellotron börjar spela och Wetton börjar sjunga är det inte långt till gråten! Det är riktigt bra!

"21st Century Schizoid Man" från deras episka debutalbum är också med. Tyvärr är det just det spåret som kan kallas skivans svaga spår. Det är mest för att Wetton inte riktigt klarar av att sjunga som Greig Lake gjorde på orginalet (Inget ont om Wetton, det är bara Lake som är så makalöst bra) och dessutom får de inte riktigt till den lite råa ljudbilden som finns på studioversionen. Men men, man kan inte få allt.

Sista spåret "Starless" är defenitivt höjdpunkten på skivan! Man kan beskriva det med ett ord: "Gåshud". Den som hört studioversionen från "Red" kommer inte bli besviken. Inte det minsta. Allt finns där. Wow.

Om jag hade sammanfattat det hela hade jag förmodligen skrivit att detta är en av de absolut bästa liveskivorna som jag hört och att de som gillar King Crimson´s musik kommer garanterat älska den här skivan!
Men jag tänkte inte sammanfatta det hela. Bara uppmana lite:
King Crimson - USA. HÖR DEN!!!

Emerson, Lake and Palmer (ELP) är ett av de största proggbanden i historien och släppt skivor av varierande kvalité. Men som samlare av progressive rock brukar man räkna de fem första skivorna som de bästa. Trilogy var deras tredje och enligt mig deras absolut bästa. De andra är förvisso, även de, helt vansinnigt bra. Deras stil är komplex med varierande rytmer och toner till miljoner. (Väldigt häftigt, med andra ord) Risken med det hela är att det ibland blir lite mycket. Alla toner får inte plats att bearbetas i huvudet. Speciellt inte till så högt tempo. Så det krävs ju att man är på ett visst humör.
Trilogy är enligt mig den av deras skivor som är lättast att lyssna på utan att för den sakens skull bli för slätstruken och banal. Den är helt hissnande ändå.

Keith Emerson - Keyboards av diverse slag.
Carl Palmer - Galen trummis
Greg Lake - Vacker sång och bas

1 "The endless enigma (part one)" Låten börjar märkligt med nått som låter som ett ufo och en märklig trumtakt. (Det är lite svårt att förklara, men det är i alla fall mycket intressant) Låten drar igång och Emersons fingrar slår snabbt över tangenterna. Efter en kort stunds ös går låten över i nått som låter som slags rockballad med Lakes vackra stämma i fronten.

2 "Fugue" föregående låt smälter fint in i den här som helt enkelt är ett litet, men vackert pianostycke med Emerson.

3 "The endless enigma (part two)" Fortsättning på den förra fast lite häftigare. Fler specialeffekter och mer dramatik.

4 "From the beginning" En enkel men fin gitarrballad av Lake. Vissa kanske tycker att det är synd att avbryta det häftiga öset från Emerson, med en vanlig ballad. Men jag tycker att det är ett skönt avbrott. Dessutom är det en bra ballad.

5 "The sheriff" Skithäftig låt med lite western-style. Rolig text och en härlig och ganska enkel rytm. På slutet av låten hör man ett pistolskott och låten går över i ett kort men snabbt western-keyboard solo.

6 "Hoedown" Det första man tänker när man hör den lite larmaktiga inledningen på låten är "Oj, här kommer det nog bli ös" Och tänk så rätt man har. Hoedown är ett fenomenalt keaboardsolo med en vass takt. Hela låten är instrumental och tappar inte öset nånstans. Här och där slänger han in några rader ur nått välkänt klassiskt stycke. Verkligen en av ELP´s största höjdpunkter.

07 "Trilogy" Världen är bra konstig ibland. För mig är det så helt sanslöst självklart att det här är ELP´s bästa skiva. Och ändå är den helt förbisedd av de flesta. Lika så är det med den här låten. Pratar man om skivan Trilogy, så pratar man nästan uteslutande om "Hoedown", "From the beginning" eller "The endless enigma". Titelspåret är i stort sett helt bortglömt fastän det är så överlägset bäst.
Skivan börjar lite balladaktigt och Lake´s vackra röst är som smör för öronen. Efter några minuter övergår låten i ett vilt jam. Och då menar jag vilt som vansinnigt och nästan okontrollerat! Ljud överallt och rytmer som man bara kan försöka hänga med i. Rätt som det är hör man hur Emerson spelar samma melodi som Lake just sjöng, på en av sina många klaviaturer. Jag vet att det kanske inte är helt ovanligt att man gör så, men det blir på nått vis en slags extas just med den här melodin som är så vacker i allt stök av rytmer och andra märkliga ljud. Det blir en helt underbar och ivägsvävande känsla.
Jag älskar den här låten och tycker lätt att det är det bästa ELP någonsin gjort.

08 "Living sin" är cool. Det är rätt rockiga riff och relativt enkel låt att hänga med i. Lake´s röst är också den på topp. Jag tror de valde att lägga den här lite mer enkla rocklåten efter "Trilogy" för att skapa nått slags avbrott och lugna nerverna på sina lyssnare. Men jag själv hade gärna sett låten lite tidigare på skivan. Kanske redan efter "From the beginning". För nästa låt är egentligen en så bra neddämpare i sig.

09 "Abaddon´s bolero" Instrumental och lite lätt "marscherande" låt. Den växer också lite grann i ljudbilden under låtens gång. Men aldrig så pass att det blir nått riktigt ös. Och det gör de rätt i, då låtarna annars varit ganska ösiga. Risken är att det hade blivit för mycket. Därför är den här en så pass bra avslutare som den är. Med ett visst lugnt kan man nu börja ta till sig skivan som man just hört.
Och hade det inte varit för att "Living sin" kom in mellan "Trilogy" och den här låten så hade kontrasten mellan ELP-stök och lugnet som utbryter här blivit större och häftigare.

Trilogy är inte bandets mest omskrivna skiva, men den är helt otroligt bra. Jag blev helt tagen när jag hörde den första gången. Och jag hoppas att fler kom att mer ge skivan en chans och kanske uppskatta den lika mycket som jag.

// Axel Isakzon

"Snow Goose" var en skiva jag hört väldigt mycket gott om när jag köpte den och jag väntade mig nått stort från den. Men om sanningen ska fram blev första lyssningen lite av ett "Ähh, det var väl inget speciellt". För det första är hela skivan instrumental och redan då är det väldigt svårt att hänga med hela skivan ut. För det andra så upprepar den sig vid ett antal tillfället. Lite grann som att få höra samma spår tre gånger under samma skiva. Så, nej, helt nöjd var jag inte.

Men har man väl köpt skivan så måsta man väl lära sig att uppskatta den. Och det har jag lärt mig. Snow Goose är en karamell som man måste suga lite längre på för att uppskatta.

Skivan är dessutom inspirerad av Paul Gallico´s roman med samma namn. Och jag tror att det hade gjort saken ännu mer intressant om man läset boken innan man hör skivan.

Bandet:
Andrew Latimer: "Sång", gitarr och flöjt
Peter Bardens: Keaboards
Andy Ward: Trummor
Doug Ferguson: Bas

1 Great March. Skivans öppningsspår är långsamt och lite läskigt. Fyller en med förväntan.

 

2 Rhayader. En glad och svängig låt med Latimer´s flöjtspel i focus. Otroligt lättlyssnad och det enda spåret som hade gått att höra utan resten av skivan. Tonar ut lite lugnt.

3 Rhayader goes to town. Lite lustigt, för vi har precis hört en relativt ösig låt som saktade in på slutet. Nu tror man att man ska få höra nått med mer lugnt tempo. Men Barden kickar igång en lika snabbt med ett snabbt och skitfränt keyboardriff som sakta övergår i Latimers gitarr.

4 Sanctuary. Ett vackert spår men som dessvärre går en ganska obemärkt förbi.

5 Fritha. Samma stil som förra låten. Dessa två är dock väldigt viktiga för skivans helhetskänsla.

6 The Snow goose. Skivans vackraste och även Latimers vackraste gitarrsolo. En lugn men ändå glad låt. Det finns egentligen inte mycket mer att säga. Allt med den här låten är perfekt. Och den övergår snyggt till...

7 Friendship. Ett lite märkligare spår på skivan. En blandning av blåsinstrument är i focus och spelar en glad melodi. Inga trummor och ingen bas hörs. Annorlunda men lättsam. Melodin de spelar är återkommande under skivan och knyter ihop alltihop väldigt fint.

8 Migration. Nu går skivan in i den lite mer allvarliga delen. Låten i sig är väldigt bra men lämnar en ganska oberörd. Det viktiga är den fina övergången till nästa låt.

9 Rhayader alone. Jättesorgsen låt. Precis som titeln anger handlar den här nog om ensamhet.

10 Fligth of the snow goose. En smått smygande keyboardslinga växer i öronen på en och efter några sekunder expolderar den i ett fyrverkeri av toner och rytm. Vackert och glatt gitarrspel.

11 Preparation. Variant av Friendship men med andra instrument. Övergår snart i det märkligaste på hela skivan. Bardens keyboards spelar lugnt och lite "blipp-bloppigt" och dessutom enformligt på ett läskigt sätt. Det blir en slags dimma av ljud. Dessutom smyger rösten av en sjungande kvinna in. Och inte är det en glad sång. Den är miserabel och man förstår att nånting har eller kommer hända.

12 Durnkirk. Skivan fortsätter i de vemodiga spåren och blir nu lite mer ödesmättad med Ward och Fergusson som spelar en enkel och smått millitärisk rytm. Den byggs sakta upp av andra instrument. På det får vi även en gitarr och ett på par keaboards som spelar som om de vet att de går mot en säker död. En millitärisk trumpet och pistolskott. Det bara växer. Efter tre minuter av svettig spänning och väntan på nått når vi klimax och allt exploderar. Tempot bytar och blir mer flyktigt. Jag tror att första delen av låten är inför en stor strid och sista delen av låten är striden. Skithäftigt!

13 Epitaph. Snygg övergång. Detta är en variant av Preparation fast utan kvinnans sjungande. Låten tonar ut tillsammans med kyrkklockor.
Redan här skulle skivan ha kunnat sluta. Men Camel är ingen grupp som lämnar sina lyssnare med vemod i tankarna. Det bästa har för den delen inte kommit än.

14 Fritha alone. Efter skivans första tystnad (som aldrig varit mer effektfull på en skiva) hör vi ett piano som spelar samma ensliga mellodi som i Rhayader alone.

15 La princesse perdue. Precis som Fligth of the snow goose kommer den här låten insvävande fast med fioler (eller dylikt) istället för Bardens keyboards. Låten fortsätter som Flight of the snow goose en liten stund. Sen spelar de nån ton man känner igen och man får en känsla av att man kanske kommer få en repris av titelspåret. Och visst är det det fantastiska gitarrsolot i Snow goose som kommer tillbaka. Gåshud vandrar över armarna då Camel vänder den vemodiga klumpen man hade i halsen för två låtar sen till en otrolig glägje. Det låter kanske rätt fånigt, men man blir helt varm innombords. Man blir lycklig igen.

16 The great marsh. Man knyter ihop säcken med en repris på öppningsspåret. Det slutar som det började. Konstnärligt, mycket konstnärligt.

Att läsa den här analysen säger en kanske inte så mycket egentligen mer än att skivan verkar helt klart hörvärd. Den är spännande då man känner så tydligt att det är nån form av historia som de spelar. Det händer nått. Vilka är Rhayader och Fritha? Vad är så speciellt med denna Snow Goose? Och vad är det dom krigar om i Durnkirk? Det är mycket man bara kan gissa sig till då skivan saknar texter. Men det är också lite av det som gör skivan så utmanande.
Man jobbar mycket med olika känslor för att förtydliga historien. Det läggs ner mycket möda på alla övergångar mellan låtarna för att förstärka helheten. Även repriserna är väldigt väsentliga för att det ska funka. Och jag måste säga att efter att ha funderat och analyserat skivan så är det här helt klart Camels mest genomtänkta skiva och lämnar en med en varm känsla av glädje. Det var 40 väl spenderade minuter av mitt liv i alla fall.

// Axel Isakzon