IQ - Dark Matter
IQ - Dark Matter
IQ är en ny bekantskap för mig. Det första inom modern neo-progressive jag kunnat uppskatta, och som jag uppskattar det. "Dark Matter" kom ut 2004 och är den sista studioplattan IQ släppt. Det är en (precis som titeln antyder) en mycket mörk historia med ganska få ljusglimtar. Trots den mörka tonen blir dock skivan aldrig deprimerande, tvärtom, mörkret vägs upp av den maffiga produktionen och inte minst av sångaren Peter Nicholls egensinniga röst. Som också är skivans främsta styrka.
Skivans mörka ton fastställs redan vid första tonen, en blytung orgelslinga från Martin Orford inleder första spåret "Sacred Sound". Men efter det lättas mörkret upp en smula och tempot trappas upp en smula och vi bjuds på 11 minuters full njutning. Jag märker starka influenser från de största namnen, Pink Floyd, Genesis och en del tidiga King Crimson. Men! Med en klockren modern prägel, vilket gör det orginellt. Neo-prog är (av den erfarenhet jag fått) endast en efterapning av det som redan gjorts under 70-talet.
Idag är det som kallas för "proggressive rock" oftast det som betraktas som "pretto", bombastiskt och ståtligt. Alltså, verkligen inte den moderna kulturens kopp te. Idag ska allt vara nedtonat och enkelt, texter om pojke möter flicka och längtar efter varandra. Vilket i sig inte är nytt för fem öre. Antingen det, eller så ska det vara avskyvärt medvetet. Feministiskt, satiriskt, etc. Inget emot medvetenhet, men det blir så påtvingat efter ett tag.
Därför gläds man oerhört av att se band som IQ, som skiter i dagens musikscen och skapar ren och skär, lysande symfonisk prog med fantasifulla texter om inre mörker.
Detta är också en av skivans starkaste sidor, texterna, de tilltalar mig som poet något otroligt. Tematiken är välkänd och gjord, men i likhet med många av progscenens textförfattare finns här en uppsjö av klockrena formuleringar och tillsammans med melodierna och Peter Nicholls undersköna sånginsats kan det inte bli något annat än ett vinnande koncept.
Skivans Pink Floyd referenser dyker upp i det femte spåret "Born Brilliant" som, både i basslingan och ljudsamplingarna påminner väldigt mycket om "Welcome to the Machine". Born Brilliant är en långsam låt och tillsammans med skivans andra spår "Red dust shadow" skivans bästa spår. I "Born Brilliant" inhyses även skivans bästa text, som handlar om instängdhet, avundsjuka och egocentrering. Känslan av denna instängdhet är tveklöst påtaglig och låten förmedlar klaustrofobi, det känns nästan som om man är instängd under en glaskupa, mycket väl medveten om vad som försegår utanför glaset, men oförmögen att agera, på annat sätt än inåt.
Dark Matter är en klockren skiva med väldigt få svaga stunder. Musikerna är supertajta och förmedlar känslorna lika bra som texterna. Nog det bästa som den symfoniska proggen haft att erbjuda i modern tid.
Även om omslaget inte gör skivan rättvisa för fem öre.
//Erik Bergsten
Skivans mörka ton fastställs redan vid första tonen, en blytung orgelslinga från Martin Orford inleder första spåret "Sacred Sound". Men efter det lättas mörkret upp en smula och tempot trappas upp en smula och vi bjuds på 11 minuters full njutning. Jag märker starka influenser från de största namnen, Pink Floyd, Genesis och en del tidiga King Crimson. Men! Med en klockren modern prägel, vilket gör det orginellt. Neo-prog är (av den erfarenhet jag fått) endast en efterapning av det som redan gjorts under 70-talet.
Idag är det som kallas för "proggressive rock" oftast det som betraktas som "pretto", bombastiskt och ståtligt. Alltså, verkligen inte den moderna kulturens kopp te. Idag ska allt vara nedtonat och enkelt, texter om pojke möter flicka och längtar efter varandra. Vilket i sig inte är nytt för fem öre. Antingen det, eller så ska det vara avskyvärt medvetet. Feministiskt, satiriskt, etc. Inget emot medvetenhet, men det blir så påtvingat efter ett tag.
Därför gläds man oerhört av att se band som IQ, som skiter i dagens musikscen och skapar ren och skär, lysande symfonisk prog med fantasifulla texter om inre mörker.
Detta är också en av skivans starkaste sidor, texterna, de tilltalar mig som poet något otroligt. Tematiken är välkänd och gjord, men i likhet med många av progscenens textförfattare finns här en uppsjö av klockrena formuleringar och tillsammans med melodierna och Peter Nicholls undersköna sånginsats kan det inte bli något annat än ett vinnande koncept.
Skivans Pink Floyd referenser dyker upp i det femte spåret "Born Brilliant" som, både i basslingan och ljudsamplingarna påminner väldigt mycket om "Welcome to the Machine". Born Brilliant är en långsam låt och tillsammans med skivans andra spår "Red dust shadow" skivans bästa spår. I "Born Brilliant" inhyses även skivans bästa text, som handlar om instängdhet, avundsjuka och egocentrering. Känslan av denna instängdhet är tveklöst påtaglig och låten förmedlar klaustrofobi, det känns nästan som om man är instängd under en glaskupa, mycket väl medveten om vad som försegår utanför glaset, men oförmögen att agera, på annat sätt än inåt.
Dark Matter är en klockren skiva med väldigt få svaga stunder. Musikerna är supertajta och förmedlar känslorna lika bra som texterna. Nog det bästa som den symfoniska proggen haft att erbjuda i modern tid.
Även om omslaget inte gör skivan rättvisa för fem öre.
//Erik Bergsten
Kommentarer
Postat av: Axel Isakzon
Ärade Erik.
Vilket bra recension!
Inte förrens nu när du nämnt det kommer jag att tänka på att hur kass omslaget är. Jag har inte tänkt på det alls :P
Trackback
