progeliprog

Emerson, Lake and Palmer (ELP) är ett av de största proggbanden i historien och släppt skivor av varierande kvalité. Men som samlare av progressive rock brukar man räkna de fem första skivorna som de bästa. Trilogy var deras tredje och enligt mig deras absolut bästa. De andra är förvisso, även de, helt vansinnigt bra. Deras stil är komplex med varierande rytmer och toner till miljoner. (Väldigt häftigt, med andra ord) Risken med det hela är att det ibland blir lite mycket. Alla toner får inte plats att bearbetas i huvudet. Speciellt inte till så högt tempo. Så det krävs ju att man är på ett visst humör.
Trilogy är enligt mig den av deras skivor som är lättast att lyssna på utan att för den sakens skull bli för slätstruken och banal. Den är helt hissnande ändå.

Keith Emerson - Keyboards av diverse slag.
Carl Palmer - Galen trummis
Greg Lake - Vacker sång och bas

1 "The endless enigma (part one)" Låten börjar märkligt med nått som låter som ett ufo och en märklig trumtakt. (Det är lite svårt att förklara, men det är i alla fall mycket intressant) Låten drar igång och Emersons fingrar slår snabbt över tangenterna. Efter en kort stunds ös går låten över i nått som låter som slags rockballad med Lakes vackra stämma i fronten.

2 "Fugue" föregående låt smälter fint in i den här som helt enkelt är ett litet, men vackert pianostycke med Emerson.

3 "The endless enigma (part two)" Fortsättning på den förra fast lite häftigare. Fler specialeffekter och mer dramatik.

4 "From the beginning" En enkel men fin gitarrballad av Lake. Vissa kanske tycker att det är synd att avbryta det häftiga öset från Emerson, med en vanlig ballad. Men jag tycker att det är ett skönt avbrott. Dessutom är det en bra ballad.

5 "The sheriff" Skithäftig låt med lite western-style. Rolig text och en härlig och ganska enkel rytm. På slutet av låten hör man ett pistolskott och låten går över i ett kort men snabbt western-keyboard solo.

6 "Hoedown" Det första man tänker när man hör den lite larmaktiga inledningen på låten är "Oj, här kommer det nog bli ös" Och tänk så rätt man har. Hoedown är ett fenomenalt keaboardsolo med en vass takt. Hela låten är instrumental och tappar inte öset nånstans. Här och där slänger han in några rader ur nått välkänt klassiskt stycke. Verkligen en av ELP´s största höjdpunkter.

07 "Trilogy" Världen är bra konstig ibland. För mig är det så helt sanslöst självklart att det här är ELP´s bästa skiva. Och ändå är den helt förbisedd av de flesta. Lika så är det med den här låten. Pratar man om skivan Trilogy, så pratar man nästan uteslutande om "Hoedown", "From the beginning" eller "The endless enigma". Titelspåret är i stort sett helt bortglömt fastän det är så överlägset bäst.
Skivan börjar lite balladaktigt och Lake´s vackra röst är som smör för öronen. Efter några minuter övergår låten i ett vilt jam. Och då menar jag vilt som vansinnigt och nästan okontrollerat! Ljud överallt och rytmer som man bara kan försöka hänga med i. Rätt som det är hör man hur Emerson spelar samma melodi som Lake just sjöng, på en av sina många klaviaturer. Jag vet att det kanske inte är helt ovanligt att man gör så, men det blir på nått vis en slags extas just med den här melodin som är så vacker i allt stök av rytmer och andra märkliga ljud. Det blir en helt underbar och ivägsvävande känsla.
Jag älskar den här låten och tycker lätt att det är det bästa ELP någonsin gjort.

08 "Living sin" är cool. Det är rätt rockiga riff och relativt enkel låt att hänga med i. Lake´s röst är också den på topp. Jag tror de valde att lägga den här lite mer enkla rocklåten efter "Trilogy" för att skapa nått slags avbrott och lugna nerverna på sina lyssnare. Men jag själv hade gärna sett låten lite tidigare på skivan. Kanske redan efter "From the beginning". För nästa låt är egentligen en så bra neddämpare i sig.

09 "Abaddon´s bolero" Instrumental och lite lätt "marscherande" låt. Den växer också lite grann i ljudbilden under låtens gång. Men aldrig så pass att det blir nått riktigt ös. Och det gör de rätt i, då låtarna annars varit ganska ösiga. Risken är att det hade blivit för mycket. Därför är den här en så pass bra avslutare som den är. Med ett visst lugnt kan man nu börja ta till sig skivan som man just hört.
Och hade det inte varit för att "Living sin" kom in mellan "Trilogy" och den här låten så hade kontrasten mellan ELP-stök och lugnet som utbryter här blivit större och häftigare.

Trilogy är inte bandets mest omskrivna skiva, men den är helt otroligt bra. Jag blev helt tagen när jag hörde den första gången. Och jag hoppas att fler kom att mer ge skivan en chans och kanske uppskatta den lika mycket som jag.

// Axel Isakzon