Camel "The Snow Goose"
"Snow Goose" var en skiva jag hört väldigt mycket gott om när jag köpte den och jag väntade mig nått stort från den. Men om sanningen ska fram blev första lyssningen lite av ett "Ähh, det var väl inget speciellt". För det första är hela skivan instrumental och redan då är det väldigt svårt att hänga med hela skivan ut. För det andra så upprepar den sig vid ett antal tillfället. Lite grann som att få höra samma spår tre gånger under samma skiva. Så, nej, helt nöjd var jag inte.
Men har man väl köpt skivan så måsta man väl lära sig att uppskatta den. Och det har jag lärt mig. Snow Goose är en karamell som man måste suga lite längre på för att uppskatta.
Skivan är dessutom inspirerad av Paul Gallico´s roman med samma namn. Och jag tror att det hade gjort saken ännu mer intressant om man läset boken innan man hör skivan.
Bandet:
Andrew Latimer: "Sång", gitarr och flöjt
Peter Bardens: Keaboards
Andy Ward: Trummor
Doug Ferguson: Bas
1 Great March. Skivans öppningsspår är långsamt och lite läskigt. Fyller en med förväntan.
2 Rhayader. En glad och svängig låt med Latimer´s flöjtspel i focus. Otroligt lättlyssnad och det enda spåret som hade gått att höra utan resten av skivan. Tonar ut lite lugnt.
3 Rhayader goes to town. Lite lustigt, för vi har precis hört en relativt ösig låt som saktade in på slutet. Nu tror man att man ska få höra nått med mer lugnt tempo. Men Barden kickar igång en lika snabbt med ett snabbt och skitfränt keyboardriff som sakta övergår i Latimers gitarr.
4 Sanctuary. Ett vackert spår men som dessvärre går en ganska obemärkt förbi.
5 Fritha. Samma stil som förra låten. Dessa två är dock väldigt viktiga för skivans helhetskänsla.
6 The Snow goose. Skivans vackraste och även Latimers vackraste gitarrsolo. En lugn men ändå glad låt. Det finns egentligen inte mycket mer att säga. Allt med den här låten är perfekt. Och den övergår snyggt till...
7 Friendship. Ett lite märkligare spår på skivan. En blandning av blåsinstrument är i focus och spelar en glad melodi. Inga trummor och ingen bas hörs. Annorlunda men lättsam. Melodin de spelar är återkommande under skivan och knyter ihop alltihop väldigt fint.
8 Migration. Nu går skivan in i den lite mer allvarliga delen. Låten i sig är väldigt bra men lämnar en ganska oberörd. Det viktiga är den fina övergången till nästa låt.
9 Rhayader alone. Jättesorgsen låt. Precis som titeln anger handlar den här nog om ensamhet.
10 Fligth of the snow goose. En smått smygande keyboardslinga växer i öronen på en och efter några sekunder expolderar den i ett fyrverkeri av toner och rytm. Vackert och glatt gitarrspel.
11 Preparation. Variant av Friendship men med andra instrument. Övergår snart i det märkligaste på hela skivan. Bardens keyboards spelar lugnt och lite "blipp-bloppigt" och dessutom enformligt på ett läskigt sätt. Det blir en slags dimma av ljud. Dessutom smyger rösten av en sjungande kvinna in. Och inte är det en glad sång. Den är miserabel och man förstår att nånting har eller kommer hända.
12 Durnkirk. Skivan fortsätter i de vemodiga spåren och blir nu lite mer ödesmättad med Ward och Fergusson som spelar en enkel och smått millitärisk rytm. Den byggs sakta upp av andra instrument. På det får vi även en gitarr och ett på par keaboards som spelar som om de vet att de går mot en säker död. En millitärisk trumpet och pistolskott. Det bara växer. Efter tre minuter av svettig spänning och väntan på nått når vi klimax och allt exploderar. Tempot bytar och blir mer flyktigt. Jag tror att första delen av låten är inför en stor strid och sista delen av låten är striden. Skithäftigt!
13 Epitaph. Snygg övergång. Detta är en variant av Preparation fast utan kvinnans sjungande. Låten tonar ut tillsammans med kyrkklockor.
Redan här skulle skivan ha kunnat sluta. Men Camel är ingen grupp som lämnar sina lyssnare med vemod i tankarna. Det bästa har för den delen inte kommit än.
14 Fritha alone. Efter skivans första tystnad (som aldrig varit mer effektfull på en skiva) hör vi ett piano som spelar samma ensliga mellodi som i Rhayader alone.
15 La princesse perdue. Precis som Fligth of the snow goose kommer den här låten insvävande fast med fioler (eller dylikt) istället för Bardens keyboards. Låten fortsätter som Flight of the snow goose en liten stund. Sen spelar de nån ton man känner igen och man får en känsla av att man kanske kommer få en repris av titelspåret. Och visst är det det fantastiska gitarrsolot i Snow goose som kommer tillbaka. Gåshud vandrar över armarna då Camel vänder den vemodiga klumpen man hade i halsen för två låtar sen till en otrolig glägje. Det låter kanske rätt fånigt, men man blir helt varm innombords. Man blir lycklig igen.
16 The great marsh. Man knyter ihop säcken med en repris på öppningsspåret. Det slutar som det började. Konstnärligt, mycket konstnärligt.
Att läsa den här analysen säger en kanske inte så mycket egentligen mer än att skivan verkar helt klart hörvärd. Den är spännande då man känner så tydligt att det är nån form av historia som de spelar. Det händer nått. Vilka är Rhayader och Fritha? Vad är så speciellt med denna Snow Goose? Och vad är det dom krigar om i Durnkirk? Det är mycket man bara kan gissa sig till då skivan saknar texter. Men det är också lite av det som gör skivan så utmanande.
Man jobbar mycket med olika känslor för att förtydliga historien. Det läggs ner mycket möda på alla övergångar mellan låtarna för att förstärka helheten. Även repriserna är väldigt väsentliga för att det ska funka. Och jag måste säga att efter att ha funderat och analyserat skivan så är det här helt klart Camels mest genomtänkta skiva och lämnar en med en varm känsla av glädje. Det var 40 väl spenderade minuter av mitt liv i alla fall.
// Axel Isakzon
