progeliprog

Det här är en ojämn skiva. Kor och gott. Det stod i skivhyllan tämligen länge innan jag verkligen tog mig an den.
På många sätt är det en mycket bra skiva, med många höjdpunkter och en del punkter som når liiite lägre. För att vara helt ärlig så tog det mig väldigt lång tid innan jag började uppskatta den på riktigt. I början tyckte jag inte ens om den. Och min käre kollega Axel, forstod inte alls varför. Men jag har väl "fått upp ögonen" kan man väl säga. Men jag är inte helt och hållet övertygad ännu.

Själva källan till min misstro mot skivan kommer redan i öppningsspåret.
"Golf Girl" verkade till en början löjlig. Med nästan patetiskt enkel och banal text. Detta färgade väl ganska mycket mitt tycke om resten av skivan också, tyvärr. Men även denna låt växte. Jag tycker förvisso fortfarande att det verkar lite tötnig. Men det finns en viss charm i det nu. Den är väldigt Brittisk, fantastiskt anspråkslös, men charmerande på något sätt.

Andra spåret däremot, är en av höjdpunkterna.
"Winter Wine" fångade mig direkt. Sångmelodin är helt fantastisk. Atmosfären är nedtonad, nära melankolisk, men hela tiden med en positiv strimma. Det som gör låten är antagligen hur musiken och lyriken fungerar tillsammans. Texten är klockren till känslan. En helt fantastisk låt. Nu höjs skivan ganska högt med tanke på inledningslåten!

Men... så sänks alltihopa igen, ner i en djup, djup dal.
"Love to love you" är en dålig låt. Så är det bara, en dålig låt. Det töntiga från "Golf Girl" återkommer, men utan den lilla unsen charm. Här blir det faktiskt bara banalt. Det här drar ner skivan, kanske lite för långt ner.

Spår fyra är bättre än "love to love you"
"In the land of grey and pink" finns det inte så mycket att säga om. Den är väldigt mycket bättre än föregående spår. Men fungerar inte som den igångkickare som man hade kunnat önska efter en sådan "Downer". Tron på skivan är inte direkt på topp.


MEN! så kommer klimax, den slutgiltiga räddningen. LE GRAND FINALE!
Här börjar strapatsen, resan ner till en behaglig underjord.
"Nine feet underground" är en sanslöst as-bra skapelse. Den är precis vad den låter som, en resa till underjordens förorter. Sakta krälar vi genom sten, sand, lera, Keyboardsolos, gitarrer, jord, trärötter och tvärflöjter. Och det är helt magnifikt! En otroligt härlig blandning mellan ovan nämnda element, tempot är varierande och medryckande i detta närmare 23-minuter långa stycke. I sanning ett mästervärk.

Inom Prog-rock är konceptlåtarna och "The epics" en stor del. Prog-rocken bygger ofta på helheter på skivorna och låtarna. Ja, typ något i den stilen. Och "In the land of grey an pink" saknar den där helhetskänslan som gör så mycket, iallafall för mig, som lyssnare.
Det är en spretig skapelse med höjdpunkter och lågpunkter. Inte någon favoritskiva direkt. Pop-inslagen är ibland lite för mjäkiga. Och det fångar mig inte riktigt.
Jag vet att det hela låter ganska snobbigt. Men, tja, tidigsjuttiotals-pop från England är kanske inte världens mest givande musik?
Men det händer under loppet av den här skivan, att håret på mina armar ställer sig upp och jag njuter till fullo.

En skiva lätt värd att äga!

/Erik "Hatt" Bergsten

När man nämner Prog-rock är ofta inte Supertramp det första man kommer att tänka på. De var med och skapade Art-pop:en. Men faktum är att, måhända var det inte särskilt ”prog” men om något så var det Progressiva. ”Crime of the Century” kan närmast liknas vid ”Dark Side of the Moon” i det avseendet att dess tema talade till den växande generationen. I texterna tas ofta det lite bortskämda, förväntansfulla tankesättet upp. Att bara alla lyssnar så kommer allt gott till en om man väntar. Allt blir bra även för en drömmare.

Rent musikaliskt är skivan mycket uppfriskande, med som nämnt, det lättilgängliga popkänslan. Låtarna är ofta mycket smittsamma och man frestas ofta till att stämma med i sången. Men det finns även det väl atmosfäriska, en helhet som ofta saknas i pop-svängen (inte alltid, men alltför ofta). Det som gör skivan progressiv på det ”icke-proggiga” sättet är den ganska rena ljudbilden och främst utelämnandet av en Mellotron. Mellotronen som ofta är synonymt med Progressiv-rock. Detta gör kanske skivan till en gnutta mer slätstruken, men inte för en sekund mer tråkig. Det är en gripande skiva som på ett, nästan paradoxalt peppande vis, presenterar och förklarar de svårigheter och de mentala kriserna som man som ungdom ofta utästts för.

Skivan inleds ganska mörkt, med ett VÄLDIGT ensamt munspel som antyder en MYCKET intensiv ensamhet. Detta följs upp, på ett lite lättare plan och känslan blir inte lika stark, utan mer hanterlig.

”School” är titeln på detta första spår och direkt får vi höra Roger Hodgson och Richard Davies på ett snyggt sätt dela på det vokala. Där Roger Hodgson står ut, med sin ljusare sångröst som min favorit.

”School” går över i ”Bloody Well Right”. Detta är skivans svagaste spår. Egentligen en mycket bra låt. Men ibland resterande låtarna är den nivån svagare, men behövs absolut för den helhet som skivan skapar.

”Hide in Your Shell” är skivans tveklöst bästa låt. Från början med det ensamma elektroniska pianot, ända fram till sista tonen är det en njutning. Roger Hodgsons lyrik och vokalik är förstklassig. Helt enkelt skitbra!

Ja, jag pallar egentligen inte gå igenom alla låtar såhär. Och egentligen är det inte någon anledning. Som nämnt förut, är detta en helhetsskiva och låtarna gör sig absolut bäst tillsamans. Men bara för att följer här en låtförteckning:
1.School
2. Bloody Well Right
3. Hide in Your Shell
4. Asylum
5. Dreamer
6. Rudy
7. If Everyone was Listening
8. Crime of the Century

Så, för att avsluta det hela: Att inte skaffa den här skivan, vore århundradets brott mot musikvärlden!
//Erik Bergsten