Emerson, Lake and Palmer "Trilogy"



Emerson, Lake and Palmer (ELP) är ett av de största proggbanden i historien och släppt skivor av varierande kvalité. Men som samlare av progressive rock brukar man räkna de fem första skivorna som de bästa. Trilogy var deras tredje och enligt mig deras absolut bästa. De andra är förvisso, även de, helt vansinnigt bra. Deras stil är komplex med varierande rytmer och toner till miljoner. (Väldigt häftigt, med andra ord) Risken med det hela är att det ibland blir lite mycket. Alla toner får inte plats att bearbetas i huvudet. Speciellt inte till så högt tempo. Så det krävs ju att man är på ett visst humör.
Trilogy är enligt mig den av deras skivor som är lättast att lyssna på utan att för den sakens skull bli för slätstruken och banal. Den är helt hissnande ändå.

Keith Emerson - Keyboards av diverse slag.
Carl Palmer - Galen trummis
Greg Lake - Vacker sång och bas

1 "The endless enigma (part one)" Låten börjar märkligt med nått som låter som ett ufo och en märklig trumtakt. (Det är lite svårt att förklara, men det är i alla fall mycket intressant) Låten drar igång och Emersons fingrar slår snabbt över tangenterna. Efter en kort stunds ös går låten över i nått som låter som slags rockballad med Lakes vackra stämma i fronten.

2 "Fugue" föregående låt smälter fint in i den här som helt enkelt är ett litet, men vackert pianostycke med Emerson.

3 "The endless enigma (part two)" Fortsättning på den förra fast lite häftigare. Fler specialeffekter och mer dramatik.

4 "From the beginning" En enkel men fin gitarrballad av Lake. Vissa kanske tycker att det är synd att avbryta det häftiga öset från Emerson, med en vanlig ballad. Men jag tycker att det är ett skönt avbrott. Dessutom är det en bra ballad.

5 "The sheriff" Skithäftig låt med lite western-style. Rolig text och en härlig och ganska enkel rytm. På slutet av låten hör man ett pistolskott och låten går över i ett kort men snabbt western-keyboard solo.

6 "Hoedown" Det första man tänker när man hör den lite larmaktiga inledningen på låten är "Oj, här kommer det nog bli ös" Och tänk så rätt man har. Hoedown är ett fenomenalt keaboardsolo med en vass takt. Hela låten är instrumental och tappar inte öset nånstans. Här och där slänger han in några rader ur nått välkänt klassiskt stycke. Verkligen en av ELP´s största höjdpunkter.

07 "Trilogy" Världen är bra konstig ibland. För mig är det så helt sanslöst självklart att det här är ELP´s bästa skiva. Och ändå är den helt förbisedd av de flesta. Lika så är det med den här låten. Pratar man om skivan Trilogy, så pratar man nästan uteslutande om "Hoedown", "From the beginning" eller "The endless enigma". Titelspåret är i stort sett helt bortglömt fastän det är så överlägset bäst.
Skivan börjar lite balladaktigt och Lake´s vackra röst är som smör för öronen. Efter några minuter övergår låten i ett vilt jam. Och då menar jag vilt som vansinnigt och nästan okontrollerat! Ljud överallt och rytmer som man bara kan försöka hänga med i. Rätt som det är hör man hur Emerson spelar samma melodi som Lake just sjöng, på en av sina många klaviaturer. Jag vet att det kanske inte är helt ovanligt att man gör så, men det blir på nått vis en slags extas just med den här melodin som är så vacker i allt stök av rytmer och andra märkliga ljud. Det blir en helt underbar och ivägsvävande känsla.
Jag älskar den här låten och tycker lätt att det är det bästa ELP någonsin gjort.

08 "Living sin" är cool. Det är rätt rockiga riff och relativt enkel låt att hänga med i. Lake´s röst är också den på topp. Jag tror de valde att lägga den här lite mer enkla rocklåten efter "Trilogy" för att skapa nått slags avbrott och lugna nerverna på sina lyssnare. Men jag själv hade gärna sett låten lite tidigare på skivan. Kanske redan efter "From the beginning". För nästa låt är egentligen en så bra neddämpare i sig.

09 "Abaddon´s bolero" Instrumental och lite lätt "marscherande" låt. Den växer också lite grann i ljudbilden under låtens gång. Men aldrig så pass att det blir nått riktigt ös. Och det gör de rätt i, då låtarna annars varit ganska ösiga. Risken är att det hade blivit för mycket. Därför är den här en så pass bra avslutare som den är. Med ett visst lugnt kan man nu börja ta till sig skivan som man just hört.
Och hade det inte varit för att "Living sin" kom in mellan "Trilogy" och den här låten så hade kontrasten mellan ELP-stök och lugnet som utbryter här blivit större och häftigare.

Trilogy är inte bandets mest omskrivna skiva, men den är helt otroligt bra. Jag blev helt tagen när jag hörde den första gången. Och jag hoppas att fler kom att mer ge skivan en chans och kanske uppskatta den lika mycket som jag.

// Axel Isakzon


IQ - Dark Matter


IQ - Dark Matter



IQ är en ny bekantskap för mig. Det första inom modern neo-progressive jag kunnat uppskatta, och som jag uppskattar det. "Dark Matter" kom ut 2004 och är den sista studioplattan IQ släppt. Det är en (precis som titeln antyder) en mycket mörk historia med ganska få ljusglimtar. Trots den mörka tonen blir dock skivan aldrig deprimerande, tvärtom, mörkret vägs upp av den maffiga produktionen och inte minst av sångaren Peter Nicholls egensinniga röst. Som också är skivans främsta styrka.

Skivans mörka ton fastställs redan vid första tonen, en blytung orgelslinga från Martin Orford inleder första spåret "Sacred Sound". Men efter det lättas mörkret upp en smula och tempot trappas upp en smula och vi bjuds på 11 minuters full njutning. Jag märker starka influenser från de största namnen, Pink Floyd, Genesis och en del tidiga King Crimson. Men! Med en klockren modern prägel, vilket gör det orginellt. Neo-prog är (av den erfarenhet jag fått) endast en efterapning av det som redan gjorts under 70-talet.

Idag är det som kallas för "proggressive rock" oftast det som betraktas som "pretto", bombastiskt och ståtligt. Alltså, verkligen inte den moderna kulturens kopp te. Idag ska allt vara nedtonat och enkelt, texter om pojke möter flicka och längtar efter varandra. Vilket i sig inte är nytt för fem öre. Antingen det, eller så ska det vara avskyvärt medvetet. Feministiskt, satiriskt, etc. Inget emot medvetenhet, men det blir så påtvingat efter ett tag.
Därför gläds man oerhört av att se band som IQ, som skiter i dagens musikscen och skapar ren och skär, lysande symfonisk prog med fantasifulla texter om inre mörker.
Detta är också en av skivans starkaste sidor, texterna, de tilltalar mig som poet något otroligt. Tematiken är välkänd och gjord, men i likhet med många av progscenens textförfattare finns här en uppsjö av klockrena formuleringar och tillsammans med melodierna och Peter Nicholls undersköna sånginsats kan det inte bli något annat än ett vinnande koncept.

Skivans Pink Floyd referenser dyker upp i det femte spåret "Born Brilliant" som, både i basslingan och ljudsamplingarna påminner väldigt mycket om "Welcome to the Machine". Born Brilliant är en långsam låt och tillsammans med skivans andra spår "Red dust shadow" skivans bästa spår. I "Born Brilliant" inhyses även skivans bästa text, som handlar om instängdhet, avundsjuka och egocentrering. Känslan av denna instängdhet är tveklöst påtaglig och låten förmedlar klaustrofobi, det känns nästan som om man är instängd under en glaskupa, mycket väl medveten om vad som försegår utanför glaset, men oförmögen att agera, på annat sätt än inåt.

Dark Matter är en klockren skiva med väldigt få svaga stunder. Musikerna är supertajta och förmedlar känslorna lika bra som texterna. Nog det bästa som den symfoniska proggen haft att erbjuda i modern tid.
Även om omslaget inte gör skivan rättvisa för fem öre.

//Erik Bergsten

RSS 2.0