progeliprog

Oj oj oj! Dags för ett livealbum! Inte med vilken grupp som helst förstås. Det är ju King Crimson vi pratar om!
Och med alla deras studioalbum som inte gjort annat än imponerat, så borde väl deras liveskiva från 1974 inte vara annat än imponerande! Eller? Det är alltid läskigt att köpa liveskivor, för det kan ju vara så dåligt att man inte kan lyssna på bandet på flera månader efter.

Men ta det bara lungt! Den här skivan är verkligen inte någon besvikelse! Bra ljudbild, bra prestationer från samtliga bandmedlemmar (Robert Fripp, John Wetton, Bill Bruford och David Cross) och ett riktigt bra urval av låtar bla.
Larks´ tounges in aspic, Exiles, Fracture men framförallt deras absolut bästa stycke någonsin: Starless!

Skivan börjar med "Walk on ...no pussyfooting" som verkar vara nåt de komponerat ihop för just den här stunden (den finns inte på deras studioalbum) och övergår väldigt snart till "Larks´ tounge in aspic". Pang! Och skivan har smällt igång! Man vet redan nu att detta kommer nog vara ett av de bättre livealbum man hört.

Efter några ösiga minuter är man helt uppe i varv. Det är därför skönt att de valt att lägga den väldigt stilla och kännsloladdade "Exiles" i mitten av skivan. Det är nu man kommer fram till att man älskar David Cross. Han är mannen med fiolen och det av den anldeningen av att han helt enkelt är grymm när det gäller att spela på den. När dessutom Fripp´s mellotron börjar spela och Wetton börjar sjunga är det inte långt till gråten! Det är riktigt bra!

"21st Century Schizoid Man" från deras episka debutalbum är också med. Tyvärr är det just det spåret som kan kallas skivans svaga spår. Det är mest för att Wetton inte riktigt klarar av att sjunga som Greig Lake gjorde på orginalet (Inget ont om Wetton, det är bara Lake som är så makalöst bra) och dessutom får de inte riktigt till den lite råa ljudbilden som finns på studioversionen. Men men, man kan inte få allt.

Sista spåret "Starless" är defenitivt höjdpunkten på skivan! Man kan beskriva det med ett ord: "Gåshud". Den som hört studioversionen från "Red" kommer inte bli besviken. Inte det minsta. Allt finns där. Wow.

Om jag hade sammanfattat det hela hade jag förmodligen skrivit att detta är en av de absolut bästa liveskivorna som jag hört och att de som gillar King Crimson´s musik kommer garanterat älska den här skivan!
Men jag tänkte inte sammanfatta det hela. Bara uppmana lite:
King Crimson - USA. HÖR DEN!!!

När man nämner Prog-rock är ofta inte Supertramp det första man kommer att tänka på. De var med och skapade Art-pop:en. Men faktum är att, måhända var det inte särskilt ”prog” men om något så var det Progressiva. ”Crime of the Century” kan närmast liknas vid ”Dark Side of the Moon” i det avseendet att dess tema talade till den växande generationen. I texterna tas ofta det lite bortskämda, förväntansfulla tankesättet upp. Att bara alla lyssnar så kommer allt gott till en om man väntar. Allt blir bra även för en drömmare.

Rent musikaliskt är skivan mycket uppfriskande, med som nämnt, det lättilgängliga popkänslan. Låtarna är ofta mycket smittsamma och man frestas ofta till att stämma med i sången. Men det finns även det väl atmosfäriska, en helhet som ofta saknas i pop-svängen (inte alltid, men alltför ofta). Det som gör skivan progressiv på det ”icke-proggiga” sättet är den ganska rena ljudbilden och främst utelämnandet av en Mellotron. Mellotronen som ofta är synonymt med Progressiv-rock. Detta gör kanske skivan till en gnutta mer slätstruken, men inte för en sekund mer tråkig. Det är en gripande skiva som på ett, nästan paradoxalt peppande vis, presenterar och förklarar de svårigheter och de mentala kriserna som man som ungdom ofta utästts för.

Skivan inleds ganska mörkt, med ett VÄLDIGT ensamt munspel som antyder en MYCKET intensiv ensamhet. Detta följs upp, på ett lite lättare plan och känslan blir inte lika stark, utan mer hanterlig.

”School” är titeln på detta första spår och direkt får vi höra Roger Hodgson och Richard Davies på ett snyggt sätt dela på det vokala. Där Roger Hodgson står ut, med sin ljusare sångröst som min favorit.

”School” går över i ”Bloody Well Right”. Detta är skivans svagaste spår. Egentligen en mycket bra låt. Men ibland resterande låtarna är den nivån svagare, men behövs absolut för den helhet som skivan skapar.

”Hide in Your Shell” är skivans tveklöst bästa låt. Från början med det ensamma elektroniska pianot, ända fram till sista tonen är det en njutning. Roger Hodgsons lyrik och vokalik är förstklassig. Helt enkelt skitbra!

Ja, jag pallar egentligen inte gå igenom alla låtar såhär. Och egentligen är det inte någon anledning. Som nämnt förut, är detta en helhetsskiva och låtarna gör sig absolut bäst tillsamans. Men bara för att följer här en låtförteckning:
1.School
2. Bloody Well Right
3. Hide in Your Shell
4. Asylum
5. Dreamer
6. Rudy
7. If Everyone was Listening
8. Crime of the Century

Så, för att avsluta det hela: Att inte skaffa den här skivan, vore århundradets brott mot musikvärlden!
//Erik Bergsten