Dagens skiva!
Yes - Relayer
Inom musik kan man tala om olika känsloskede i låtar. Jag brukar tala om passager i vissa låtar som på något sätt får en att känna sig odödlig.
Ett praktexempel är slutsolot i Pink Floyds "Comfortably Numb". Jag har nog aldrig kännt en mäktigare känsla inför musik än de gånger jag hör på den låten.
Ett annat Pink Floyd exempel är "Shine on you Crazy Diamond", jag skrev en gång i ett sms (helt oprovocerat) att när jag dör ska jag lyssna på "Shine on you Crazy Diamond". Vilket säger en hel del om hur jag personligen uppfattar den låten.
Idag fick jag en ny sådan odödlighetskänsla, det gäller sista passagen på första spåret på Yes platta Relayer "The Gates of Delirium". Passagen som går från ett ganska ödesmättat organparti letar sig en nedtonat, men fantastisk vackert smekande gittararbete från Steve Howe in. För att efter cirka tre minuter av intensivt njutningsfull instrumental musik gå ett steg längre med Jon Andersons änglalika stämma smäkta fram "soon oh soon, the light". Fruktansvärt äckelbra.
Ett praktexempel är slutsolot i Pink Floyds "Comfortably Numb". Jag har nog aldrig kännt en mäktigare känsla inför musik än de gånger jag hör på den låten.
Ett annat Pink Floyd exempel är "Shine on you Crazy Diamond", jag skrev en gång i ett sms (helt oprovocerat) att när jag dör ska jag lyssna på "Shine on you Crazy Diamond". Vilket säger en hel del om hur jag personligen uppfattar den låten.
Idag fick jag en ny sådan odödlighetskänsla, det gäller sista passagen på första spåret på Yes platta Relayer "The Gates of Delirium". Passagen som går från ett ganska ödesmättat organparti letar sig en nedtonat, men fantastisk vackert smekande gittararbete från Steve Howe in. För att efter cirka tre minuter av intensivt njutningsfull instrumental musik gå ett steg längre med Jon Andersons änglalika stämma smäkta fram "soon oh soon, the light". Fruktansvärt äckelbra.
Kommentarer
Trackback
